Göra krig personligt
This War of Mine är inte den bombastiska affären som de flesta krigsspel är. Du är inte en vapenbärande supermänniska. Du är inte ens i militären. Du är en civilperson, fast i ett krig som du inte har något intresse av.
Det finns ingen ära, överlevnad är den enda prestationen i den förfallna värld du är fast i.
Dag ett
Varje spel börjar med att du kontrollerar en slumpmässig grupp överlevande. Mitt team består av tre bra män - Marco, Pavle och Bruno - som tar sin tillflykt i ett bombat hus, fyllt med skräp och tömt på allt bekvämt av plundrare. Detta ska vara deras hem, deras enda fristad från kriget. Under dagen ger det skydd från konflikten som rasar utanför, medan det på natten fungerar som en operationsbas för försörjningsuppdrag i världen.
När min första dag börjar förklaras det kort att Pavle är skadad, Bruno är sjuk och alla tre männen är . Jag måste ignorera deras utmattning och sätta dem i arbete, utföra olika uppgifter för att göra deras skydd beboeligt. Det är långsamt och metodiskt, efterliknande hur tiden drar ut när du måste utföra en hatfull uppgift. Det ger dig tid att tänka och reflektera över skräcken i världen omkring dig.
Den handritade konststilen förstärker detta. Det ser ut som hastiga skrivningar i en dagbok, en förlorad dokumentation av kriget, vilket ger en obehagligt skrämmande syn på världen.
Genom att klicka runt bland olika uppgiftsikoner i den 2D-miljön sätter jag trion i arbete med att göra sängar, konstruera verktyg för att påskynda deras arbete och laga hål i det förstörda byggnaden - samtidigt som jag håller noga koll på mina resurser. Tänk dig det som The Sims 4: Apocalypse, om en sådan expansion inte vore så smaklös.
Natt ett
Nattetid är en helt annan upplevelse. Den långsamma takten kvarstår, men det vardagliga tragglet ersätts av spännande spänning när jag skickar mitt team för att leta efter förnödenheter på olika platser.
Jag väljer att skicka Marco för att leta, medan den skadade Pavle står vakt och den sjuka Bruno får sova. Innan jag ens ger mig av är insatserna höga eftersom det redan är brist på förnödenheter, det är avgörande att hitta mat och första hjälpen.
Varje gång natten kommer öppnas nya områden för dig att besöka och plundra för förnödenheter. Områden innehåller olika belöningar och faror, så du måste noggrant väga upp avvägningen mellan vad som behövs och faran involverad - särskilt eftersom du bara kan besöka ett område per natt.
Jag väljer att plundra snabbköpet i hopp om att förbättra Marcos chanser att hitta de viktiga förnödenheterna - men spelet har andra planer. När jag anländer till den mörka världen blir det genast klart att Marco inte är den enda personen som plundrar komplexet. Ett beväpnat gäng patrullerar gångarna, vilket tvingar mig att noga begränsa Marcos sökning till de lugnare områdena.
Inledningsvis hittar Marco bara skräp runt byggnadens periferi. Sedan, efter att ha hittat ett sätt in i den orörda källaren, snubblar han över ett litet sjukrum med bandage och medicin. Genom att överge några träplankor för att skapa utrymme i inventariet, tar jag glatt (eller så glatt som det är möjligt i This War of Mine) tag i de desperat behövda förnödenheterna.
Jag vill bara springa till utgången, men jag märker plötsligt de pulserande röda prickarna utanför rummet som indikerar att Marco kan höra något.
Det är vid sådana tillfällen som den 2D-vyn kommer till sin rätt och erbjuder en fullständig översikt av utrymmet men döljer det okända - som människor som avser att mörda Marco. Symboler ovanför dörren erbjuder två alternativ: att öppna den eller titta genom låset. Med min egen andedräkt hållen sätter jag Marco på knä för att titta ut i korridoren. Det är en råtta. Utandandes sätter jag Marco i sprint mot utgången för att ta förnödenheterna hem.
En vecka
Medan dag två gick bra började saker snabbt gå utför efter det.
Några dåliga plundringar hjälper inte, men det är mordet på Marco som verkligen förstör gruppen. Fångad en natt när han sökte efter mat i ett hus, hittade två andra plundrare honom och misshandlade honom skoningslöst.
Dagarna går och Bruno klagar över att de hade "mördat honom som en hund". Hans humör blir allt mörkare och även om jag skickar Pavle ut dag efter dag för att tillgodose hans behov (till den punkt där Pavles utmattning blir uppenbar genom hans långsamma, stapplande rörelse), hjälper ingenting. Faktum är att vid ett tillfälle möttes Pavles återkomst till huset med nödvändiga förnödenheter av klagomål om att han hade stulit från andra överlevande - vissa människor går inte att behaga.
Inte ens ankomsten av en ny överlevande till gruppen hjälpte mycket - särskilt när även han blir skjuten i sniper-alle (honestly, det kanske var mitt fel också).
Depression sjunker in hos paret och deras apati leder till deras slutliga undergång. Pavles trötthet lämnar honom utsatt för attack under plundring, och Bruno begår i princip självmord genom att misstaget går in i en militärbarack med vapen i handen (i efterhand kanske det också var mitt fel).
Min krig
Förtryckande, spänd och deprimerande, det finns alla skäl att inte tycka om This War of Mine, men det hindrar inte att det är en fängslande och berörande upplevelse. Den gör precis det den är avsedd att göra och är en dyster påminnelse om sanningen bakom det som spel så ofta glamoriserar.
Original, kreativ och (på sitt eget sätt) vacker, det finns lite annat som detta tillgängligt. Om du vill se en annan sida av modern krigföring bör du göra detta krig till ditt eget.
